Is it the nervs talking?
Halloj! Kan ni förstå att det redan är Mars månad? för det förstår jag själv inte! Tiden har gått så sjukt fort man hinner ju knappt med.
Om bara 13 dagar åker jag äntligen på resan jag planerat under sådan lång tid. Eller inte riktigt den resan.. Mycket hinner hända under 1år och innan man vet ordet av det så står man där helt ensam.
Dagen jag insåg att saker och ting inte riktigt skulle gå som planerat vart jag väldigt besviken, trots det hade jag ändå ett öppet sinne.
Jag är inte den personen som ältar saker och ting, finner ingen mening i att grubbla bland något som kunde ha varit, borde ha varit, eller har varit. Men ju närmare dagarna kommer så kan jag inte känna annat en svek. Jag menar vi har tillsammans sett framemot och planerat detta i över 1år och när det kommer till kritan så verkar det bara vara jag som vill detta.
Jag känner mig så lurad, känns som att det hela bara var ett ända stort skämt, som att vi bara låtsades om att vi skulle göra detta. känner mig nästan hånad, ( h a h a Sandra du va den ända som sparade till resdan på riktigt, gick du på den h a h a) Jag vet att det inte är fallet och att den jag borde åkt med vill detta väldigt mycket, men har tydligen en hel del som stoppar henne... önskar bara att jag visste lite tidigare att vi egentligen ville detta olika mycket. Därför är hur man säger saker och ting ganska viktigt...
Jag vill inte vara besviken, jag vill absolut inte att någon ska ha skuldkänslor därför har det varit svårt för mig att ta upp detta. Men nu när dagarna närmar sig så blickar jag tillbaka på alla gånger vi sagt hur awsomne denna resa skall bli och, idag känns allt som en ända stor lögn.
Att jag åker själv har jag redan kunnat smälta men, det som dyker upp till ytan ibland är just känslan av svek. Att man vill är en grej men att göra är något helt annat. Visst vi alla drömmer och vi alla vill en hel del men, tänk att faktiskt ta och göra det.
Om bara 13 dagar åker jag äntligen på resan jag planerat under sådan lång tid. Eller inte riktigt den resan.. Mycket hinner hända under 1år och innan man vet ordet av det så står man där helt ensam.
Dagen jag insåg att saker och ting inte riktigt skulle gå som planerat vart jag väldigt besviken, trots det hade jag ändå ett öppet sinne.
Jag är inte den personen som ältar saker och ting, finner ingen mening i att grubbla bland något som kunde ha varit, borde ha varit, eller har varit. Men ju närmare dagarna kommer så kan jag inte känna annat en svek. Jag menar vi har tillsammans sett framemot och planerat detta i över 1år och när det kommer till kritan så verkar det bara vara jag som vill detta.
Jag känner mig så lurad, känns som att det hela bara var ett ända stort skämt, som att vi bara låtsades om att vi skulle göra detta. känner mig nästan hånad, ( h a h a Sandra du va den ända som sparade till resdan på riktigt, gick du på den h a h a) Jag vet att det inte är fallet och att den jag borde åkt med vill detta väldigt mycket, men har tydligen en hel del som stoppar henne... önskar bara att jag visste lite tidigare att vi egentligen ville detta olika mycket. Därför är hur man säger saker och ting ganska viktigt...
Jag vill inte vara besviken, jag vill absolut inte att någon ska ha skuldkänslor därför har det varit svårt för mig att ta upp detta. Men nu när dagarna närmar sig så blickar jag tillbaka på alla gånger vi sagt hur awsomne denna resa skall bli och, idag känns allt som en ända stor lögn.
Att jag åker själv har jag redan kunnat smälta men, det som dyker upp till ytan ibland är just känslan av svek. Att man vill är en grej men att göra är något helt annat. Visst vi alla drömmer och vi alla vill en hel del men, tänk att faktiskt ta och göra det.